Drönarna och kylan knäpper många ryska fiender

Den främsta olägenheten för mig på fronten är toaletterna, eller allt som har att göra med personlig hygien. Några riktiga tvättmöjligheter finns inte. Torrtvätt är det bästa alternativet – fuktade tvättlappar och engångsservetter.

Som nummer två i rangordningen av besvär sätter jag kylan. Det är som lägst tolv grader i bostadsutrymmet. Soldaterna håller värmen genom att småäta, dricka varm dryck och ligga inbäddade i sovsäckar. Det är gärna mössa och vantar på. När det blir svåruthärdligt slås det värmande dieselaggregatet på. Men bränslet måste ransoneras. Alla leveranser ut hit sker med betydande risker för de inblandade.

Jag befinner mig på östra fronten för att bo några dagar med en grupp piloter som tillhör FPV-kompaniet, Tredje bataljonen, 21:a regementet för obemannade vapensystem – Kraken 1654. FPV är en attackdrönare som kraschar in i sina mål. Det är den enklaste, billigaste och vanligaste drönaren i kriget. När en FPV väl har lyft så ska den smälla, den återvänder inte. Målet väljs ut av en spaningsdrönare. Det kan vara en artilleripjäs, en soldat, en bunker eller vilket mål som helst.

Piloternas kvarter, som även är deras arbetsplats, ligger under marknivå och ser ut som de allra flesta av det här slaget. Automatkarbinerna står intill sovplatserna. Drönare står redo för flygning. Det är prat i radion. En katt strosar runt. Det övergivna djuret har blivit soldaternas maskot.

Gruppen som jag är med består av fyra personer. Piloten, som även är gruppens chef, flyger drönaren. Här kallas han Neudobnyj. Det betyder obekväm på ryska eftersom det länge varit 34-åringens livsinställning. Han är från Belarus, var aktiv i en anarkiströrelse där, och är politisk flykting i Ukraina sedan flera år.

”Jag är soldat för att jag hör hemma här. Och egentligen tycker jag att fler bör lära sig kriga, för att det är så här världen ser ut. Man ska inte ha några illusioner”, säger Neudobnyj.

Navigatören gör upp flygrutten och styr piloten mot målet. Ingenjören sätter samman drönaren och hanterar sprängämnena. Den fjärde gruppmedlemmen sköter relästationen som sitter på en separat drönare och förstärker signalen till FPV-drönaren, så att den kan skickas långt.

Det är rollfördelningen, men alla fyra kan flyga. Om drönaren styrs med fiberoptisk kabel, behövs inte den sista funktionen och det är tre soldater i gruppen. Kabeldrönare är immuna mot motståndarens elektroniska motmedel och har en stabil styrsignal och bildöverföring. De kan dock inte göra lika hastiga svängar och kan inte skickas över all terräng på grund av risk för kabelbrott. Och så är de väsentligt dyrare.

När det är kallt, sänks batteriets prestanda och drönarens flygtid kortas. Men kyla försvårar även för dem som piloterna attackerar. Lufthotet gör att det allra mesta av förflyttningen sker till fots. Många minusgrader betyder dock att man kan vistas ute under kortare tid än annars och har färre platser att gömma sig på där man kan hålla värmen.

Värst är det för den som anfaller. Så stridsintensiteten går ner. Och medan kylan är ett problem för Ukrainas civilbefolkning, är den till hjälp för landets försvarare vid fronten. Därför beklagar jag mig lagom över temperaturen i rummet och avsaknad av varm dusch. Kylan är ett skydd. Och tillvaron är värst för de objudna ryssar där ute vars liv mina nya bekanta avslutar varje dag.